En gång i tiden ville jag bli journalist...

Uppdaterad: maj 5

Det fanns något glamouröst över yrket. Att rapportera vad som händer till många, kanske vara först med en nyhet eller allra helst hitta ett riktigt ”scoop” och bli erkänd av andra journalistkollegor och känd av allmänheten - ”journalisten som avslöjade…”



Jag är glad att det aldrig blev av. Jag hade aldrig klarat av att jobba med bakbundna händer.


För det måste det väl ändå handla om? Hur förklarar man annars den sensations-journalistik och nonsens-media som finns som en röd tråd i flera av dagens medier? Var är den undersökande journalistiken? Var är de modiga? Var är de journalister som vågar gräva djupare, gå mot strömmen och ifrågasätta?


Just nu pågår något i Sverige som jag inte hade släppt en sekund om jag hade följt journalist-drömmen. Det pågår en Pandemi. Det är riktigt tragiskt att speciellt många gamla dör av detta virus och att vi som samhälle inte kan skydda dem bättre, de som en gång i tiden byggde vår välfärd.


Det är ett misslyckande av stora mått.


Samtidigt försöker Regeringen; som har det yttersta ansvaret över den rådande situationen, med hjälp av Folkhälsomyndighetens expertis på smittspridning, smittspårning och rapportering kring riskområden etc att plana ut kurvan och stoppa virusets framfart.


Det är även det ett misslyckande.


Trots hårda restriktioner, uppmaningar, begränsningar och senast en Covid-lag, så sprids viruset vidare och fler dör. Fler än i de flesta länder till och med.


Jag blev aldrig journalist. Jag blev kock istället.


Inom Restaurangbransch och Besöksnäring som jag jobbade i (jag studerar nu eftersom jag blivit uppsagd pga arbetsbrist och omorganisering i Coronans tecken) händer något som borde få varje journalist att djupdyka efter fakta, vända stenar och söka svar.


För det dyker onekligen upp många frågor kring hur Regeringen hanterar den rådande situationen och deras uppenbara brist på ansvarstagande av de konsekvenser deras handlande för med sig.



På vilka grunder av fakta har Regeringen tagit fram de restriktioner och begränsningar man lägger på Restaurangbranschen?


Den frågan har jag inte ställt mig bara en gång utan varje gång en ny restriktion, ett nytt dråpslag i hur man formulerar sig till nationen och som på ett förödande sätt påverkat vår bransch, för varje ny begränsning inom restaurangbranschen och de företag och anställda i många branscher som fått kraftigt reducerat möjligheterna att bedriva verksamhet eller ha ett arbete.


Så jag fortsätter att ifrågasätta.


Vad är egentligen syftet med den långsamma hanteringen av stöd? När branschen skriker efter dialog och agerande som kan hjälpa dem att överleva varför reagerar inte Regeringen? Om jag nu enkelt hittar fakta som bevisar att Regeringen behandlar några fåtal branscher felaktigt; hur kommer det sig att media inte ”goes bananas” över det? Varför nämns aldrig den fakta över smittspridning som finns och varför ifrågasätts aldrig Regeringens handlande? Eller de långtgående konsekvenser det kommer att få för hela samhället om inte Regeringen ändrar sin strategi?


I grund och botten handlar det om hur människor handlar mot människor. Medmänniskor. Medborgare. Och att inte ta ansvar för konsekvenserna.


Det är fakta att mer än 100 000 människor blivit permitterade, varslade eller arbetslösa inom Restaurangbransch och Besöksnäring. Jag är en av 100 000.


Det är 100 000 misslyckanden.


100 000 människor har fått sin trygghet och försörjning grusad. Medmänniskor som nu får kämpa för sin överlevnad.



Det är fakta att över 421 000 människor är arbetslösa i Sverige just nu.