En gång i tiden ville jag bli journalist...
Uppdaterat: 5 maj 2021
Det fanns något glamouröst över yrket. Att rapportera vad som händer till många, kanske vara först med en nyhet eller allra helst hitta ett riktigt ”scoop” och bli erkänd av andra journalistkollegor och känd av allmänheten - ”journalisten som avslöjade…”
Jag är glad att det aldrig blev av. Jag hade aldrig klarat av att jobba med bakbundna händer.
För det måste det väl ändå handla om? Hur förklarar man annars den sensations-journalistik och nonsens-media som finns som en röd tråd i flera av dagens medier? Var är den undersökande journalistiken? Var är de modiga? Var är de journalister som vågar gräva djupare, gå mot strömmen och ifrågasätta?
Just nu pågår något i Sverige som jag inte hade släppt en sekund om jag hade följt journalist-drömmen. Det pågår en Pandemi. Det är riktigt tragiskt att speciellt många gamla dör av detta virus och att vi som samhälle inte kan skydda dem bättre, de som en gång i tiden byggde vår välfärd.
Det är ett misslyckande av stora mått.
Samtidigt försöker Regeringen; som har det yttersta ansvaret över den rådande situationen, med hjälp av Folkhälsomyndighetens expertis på smittspridning, smittspårning och rapportering kring riskområden etc att plana ut kurvan och stoppa virusets framfart.
Det är även det ett misslyckande.
Trots hårda restriktioner, uppmaningar, begränsningar och senast en Covid-lag, så sprids viruset vidare och fler dör. Fler än i de flesta länder till och med.
Jag blev aldrig journalist. Jag blev kock istället.
Inom Restaurangbransch och Besöksnäring som jag jobbade i (jag studerar nu eftersom jag blivit uppsagd pga arbetsbrist och omorganisering i Coronans tecken) händer något som borde få varje journalist att djupdyka efter fakta, vända stenar och söka svar.
För det dyker onekligen upp många frågor kring hur Regeringen hanterar den rådande situationen och deras uppenbara brist på ansvarstagande av de konsekvenser deras handlande för med sig.
