Öppet brev till Stefan Löfven och Sveriges Regering

Riksdagshuset och Riksbron sett från Strömbron. Foto: Camilla Svensk/Sveriges riksdag.

Öppet brev till Stefan Löfven och Sveriges Regering, Luciadagen den 13:e december 2020

Hej Stefan Löfven,

Jag heter Fredrik Goldhahn, jag är 51 år och har arbetat som kock och kökschef sedan 1987 i Restaurangbranschen – en bransch jag älskar. Jag har aldrig behövt gå utan jobb, jag blev tidigt kökschef och har fått göra det jag älskar mest i livet; skapa matupplevelser och få omedelbar feedback från nöjda gäster. Orsak och verkan. Det är få arbeten där du så direkt får visad uppskattning som i min bransch och det är en av alla saker jag älskar med den. Men jag blev arbetslös nu i november efter en uppsägning pga Pandemin och arbetsbrist.

På något egendomligt sätt har det ändå gått bra för mig. Jag har kommit in på en utbildning på 1,5 år som är kompetenshöjande och chansen till ett steg framåt - uppåt i min yrkeskarriär. Möjligheten att studera i Sverige är fantastiskt och jag är verkligen lyckligt lottad.

Men jag behöver prata med dig om branschen. Och mer om orsak och verkan. Vad som hänt under denna Pandemi. För jag är djupt oroad.

Idag är det Lucia och vår bransch och näringslivet behöver nu; mer än någonsin, ett ljus i allt det mörka.

Besöksnäringen fick tidigt direktiv och restriktioner, vilket är högst förståeligt, för att bromsa smittspridningen. Vi är också en bransch som är vana att ställa om och ”följa recept”, vara flexibla och kreativa så med hjälp av stödpaket klarade sig många av oss i den första vågen av Corona.

Sedan kom sommaren och det var många; som trots glesare mellan borden, skyltar om att respektera avstånd, tydliga säkerhetsåtgärder och rutiner, gjorde ett bra resultat. ”Hemestern” gav många i min bransch ett välkommet tillskott som kom i allra sista stund för fortsatt överlevnad.

Men vi i branschen visste också att det skulle komma en andra våg och vi började kalkylera – ”Det finns hopp; om vi bara får fortsatt stöd från Regeringen så kommer en hyfsad höst och julborden att rädda oss ett tag till”.

Men sedan hände något ingen av oss kunde förstå eller ens förutse. Nya strängare restriktioner, nya starka uppmaningar till det svenska folket att inte gå på restaurang. Ingen alkoholförsäljning efter 22.00. Inte fler än 8 pers i sällskap. Beslut tagna utan att se på konsekvenserna, utan kommunikation med branscherna, utan ytterligare stöd. I stort sett ett näringsförbud för många i branschen.

Jag driver en Facebook-grupp med 13 800 personer från Restaurangbransch, Besöksnäring, Måltidsservice och nära, samarbetande branscher.

Inläggen började handla om uteblivet stöd, långsam hantering, frustrationen över de krångliga och otydliga reglerna för små företag att söka stöd. Men det som oroade mig allra mest var det man kunde läsa mellan raderna.

Jag får ett meddelande från Thomas som följde sin dröm och startade eget – precis i början av Pandemin. Pga det får han inget stöd. Så nu måste han förmodligen sälja det pantsatta huset och flytta med sin familj. Konkursen som antagligen är att vänta med noll bokningar och förlorad omsättning kommer att kasta hans familj in i ovisshet och kanske skuldsätta honom för livet. Jag läser om Shadi som fortfarande vä